viernes, 4 de septiembre de 2026

VIDAS DE MIGRANTES | Los italianos son los nuevos africanos

Es muy curioso  como funciona  la percepción  que se tiene de lis migrantes.

Hasta hace no mucho, se aceptaba que alemanes, británicos o noruegos, bien asentados desde hace años en el sur de Gran Canaria se intalasen, y sobre todo aislados, como en colonias, y no pasaba nada porque "no molestan".

Entonces, allá  por 1994, empezaron a llegar pateras y , en ellas, migrantes africanos,  pero tampoco lo vimos mal. Ni lo notamos.

Con la llegada de los 2000s, la cosa cambió: llegadas  y llegadas, la percepción  de arrebatarnos derechos llegó. Ahora pasa con los italianos,  quienes compran casas en el barrio, pero nadie se queja  de que , quizás,  los vendedores eran canarios.

It is fascinating how the perception of migrants works. Until not long ago, it was accepted that Germans, Britons, or Norwegians, well settled for years in the south of Gran Canaria, would establish themselves, and above all in isolation, like in colonies, and nothing happened because "they don't bother anyone." Then, back in 1994, boats started arriving with African migrants in them, but we didn't view it negatively either. We hardly even noticed. 

With the arrival of the 2000s, things changed: constant arrivals, and the perception that our rights were being taken away set in. Now it happens with Italians who buy houses in the neighborhood, but no one complains about the fact that, perhaps, the sellers were Canarians themselves.

Es ist sehr interessant, wie die Wahrnehmung von Migranten funktioniert. Bis vor nicht allzu langer Zeit wurde es akzeptiert, dass sich Deutsche, Briten oder Norweger, die seit Jahren im Süden von Gran Canaria ansässig sind, niederließen und sich vor allem isolierten, wie in Kolonien, und es passierte nichts, weil „sie nicht stören“. Dann, im Jahr 1994, kamen die ersten Boote mit afrikanischen Migranten an, aber auch das sahen wir nicht negativ. Wir haben es kaum bemerkt. 

Mit den 2000er Jahren änderte sich die Situation: Ankunft um Ankunft entstand die Wahrnehmung, dass man uns Rechte wegnimmt. Jetzt passiert das mit den Italienern, die Häuser im Viertel kaufen, aber niemand beschwert sich darüber, dass die Verkäufer vielleicht Kanaren waren.

Il est très curieux de voir comment fonctionne la perception que l'on a des migrants. Il n'y a pas si longtemps, on acceptait que des Allemands, des Britanniques ou des Norvégiens, bien installés depuis des années dans le sud de la Grande Canarie, s'installent, et surtout s'isolent, comme dans des colonies, et cela ne posait aucun problème parce qu'« ils ne dérangent pas ». Puis, vers 1994, des embarcations sont arrivées avec des migrants africains à leur bord, mais nous ne l'avons pas mal vu non plus. Nous ne l'avons même pas remarqué. 

Avec l'arrivée des années 2000, les choses ont changé : arrivées sur arrivées, le sentiment qu'on nous enlevait nos droits est apparu. Aujourd'hui, cela se produit avec les Italiens qui achètent des maisons dans le quartier, mais personne ne se plaint du fait que, peut-être, les vendeurs étaient canariens.

​من المثالي للدهشة كيف تعمل النظرة إلى المهاجرين. حتى وقت قريب، كان من المقبول أن يستقر الألمان أو البريطانيون أو النرويجيون، المستقرون منذ سنوات في جنوب غران كناريا، وخاصة بشكل منعزل، كما لو كان في مستعمرات، ولم يحدث شيء لأنهم "لا يزعجون أحداً". بعد ذلك، في عام 1994، بدأت القوارب بالوصول محملة بالمهاجرين الأفارقة، لكننا لم نرَ ذلك بشكل سيئ أيضاً. بل لم نلاحظه حتى. مع بداية الألفية الجديدة، تغيرت الأمور: تدفقات وتدفقات مستمرة، وظهر الشعور بأهم يسلبوننا حقوقنا. الآن يحدث هذا مع الإيطاليين الذين يشترون منازل في الحي، لكن لا أحد يشتكي من أن البائعين ربما كانوا من أهل الكناري أنفسهم.

​È molto curioso come funzioni la percezione che si ha dei migranti. Fino a non molto tempo fa, si accettava che tedeschi, britannici o norvegesi, ben stabiliti da anni nel sud di Gran Canaria, si insediassero e, soprattutto, si isolassero, come in delle colonie, e non succedeva nulla perché "non disturbano". Poi, verso il 1994, hanno iniziato ad arrivare le imbarcazioni e, con esse, i migranti africani, ma non l'abbiamo vista come una cosa negativa. Non ce ne siamo nemmeno accorti. 

Con l'arrivo degli anni 2000, le cose sono cambiate: arrivi su arrivi, è arrivata la percezione che ci venissero strappati i nostri diritti. Ora succede con gli italiani, che comprano case nel quartiere, ma nessuno si lamenta del fatto che, forse, i venditori erano canari.

Det er meget mærkeligt, hvordan opfattelsen af migranter fungerer. Indtil for ikke så længe siden var det accepteret, at tyskere, briter eller nordmænd, som havde været veletablerede i årevis i den sydlige del af Gran Canaria, slog sig ned og frem for alt isolerede sig, som i kolonier, og der skete ikke noget, fordi "de generer ikke nogen". Så, omkring 1994, begyndte både at ankomme med afrikanske migranter ombord, men vi så det heller ikke som noget negativt. Vi bemærkede det næsten ikke. 

Med 2000'ernes komme ændrede tingene sig: ankomst efter ankomst opstod opfattelsen af, at vores rettigheder blev taget fra os. Nu sker det med italienerne, som køber huse i kvarteret, men ingen klager over, at sælgerne måske var canariere.

​Det er veldig merkelig hvordan oppfatningen av migranter fungerer. Inntil for ikke så lenge siden var det akseptert at tyskere, brita eller nordmenn, veletablert i mange år i den sørlige delen av Gran Canaria, slo seg ned og fremfor alt isolerte seg, som i kolonier, og ingenting skjedde fordi "de plager ingen". Så, rundt 1994, begynte småbåter å ankomme med afrikanske migranter, men vi så det heller ikke som noe negativt. Vi la knapt merke til det. Med 2000-tallet endret ting seg: ankomst etter ankomst, og oppfatningen av at våre rettigheter ble tatt fra oss oppsto. Nå skjer det med italienerne som kjøper hus i nabolaget, men ingen klager over at selgerne kanskje var kanariere selv.


     



 


Patricia López Muñoz 
Estudiante de Estudios Ingleses 
Técnico Superior en Animación Sociocultural 
Técnico Especialista en Inmigración 
Técnico Superior en Integración Social 

MIGRANT LIVES| Italians Are the New Africans

It is fascinating how the perception of migrants works. Until not long ago, it was accepted that Germans, Britons, or Norwegians, well settled for years in the south of Gran Canaria, would establish themselves, and above all in isolation, like in colonies, and nothing happened because "they don't bother anyone." 


Then, back in 1994, boats started arriving with African migrants in them, but we didn't view it negatively either. We hardly even noticed. With the arrival of the 2000s, things changed: constant arrivals, and the perception that our rights were being taken away set in.


 Now it happens with Italians who buy houses in the neighborhood, but no one complains about the fact that, perhaps, the sellers were Canarians themselves.

 

Patricia López Muñoz 
Student of English Studies 
High Technician in Sociocultural Animation 
Specialist in Immigration 
High Technician in Social Integración 

domingo, 30 de agosto de 2026

BOOKS OF THE WORLD| Dylan Thomas, The Thundering Voice of Welsh Poetry

Dylan Thomas (1914-1953) was a Welsh poet and prose writer whose style transformed 20th-century literature through a thunderous, musical use of language. While the dominant trend of his era leaned toward sober social criticism, Thomas rebelled by writing poetry where details come alive as dazzling metaphors. 

His poetry explores life, the passage of time, childhood, and mortality through energy-filled imagery. Thomas's narrative voice was not meant merely to be read; it was built to be recited aloud, turning every verse into a sonic ritual.


 


Patricia López Muñoz 
Student of English Studies 
High Technician in Sociocultural Animation 
Specialist in Immigration 
High Technician in Social integration 

LIBROS DEL MUNDO| Dylan Thomas, la voz atronadora de la poesía galesa

Dylan Thomas (1914-1953) fue un poeta y prosista galés cuyo estilo transformó la literatura del siglo XX con un uso atronador y musical del lenguaje. Mientras la corriente dominante de su época se inclinaba hacia la crítica social sobria, Thomas se reveló  escribiendo una poesia donde los detalles a modo de metaforas , destacan.

​Su poesía explora la vida, el paso del tiempo, la infancia y la mortalidad a través de imágenes cargadas de energía. La voz narrativa de Thomas no solo se leía; estaba hecha para ser recitada en voz alta, convirtiendo cada verso en un ritual sonoro.

Dylan Thomas (1914-1953) was a Welsh poet and prose writer whose style transformed 20th-century literature through a thunderous, musical use of language. While the dominant trend of his era leaned toward sober social criticism, Thomas rebelled by writing poetry where details come alive as dazzling metaphors. 

His poetry explores life, the passage of time, childhood, and mortality through energy-filled imagery. Thomas's narrative voice was not meant merely to be read; it was built to be recited aloud, turning every verse into a sonic ritual.

Dylan Thomas (1914–1953) war ein walisischer Dichter und Prosaautor, dessen Stil die Literatur des 20. Jahrhunderts durch einen donnernden, musikalischen Sprachgebrauch transformierte. Während die vorherrschende Strömung seiner Zeit zu nüchterner Sozialkritik neigte, lehnte sich Thomas auf und schrieb eine Poesie, in der Details als umwerfende Metaphern zum Leben erwachen. 

Seine Lyrik erforscht das Leben, den Lauf der Zeit, die Kindheit und die Sterblichkeit durch energiegeladene Bilder. Die erzählerische Stimme von Thomas sollte nicht nur gelesen werden; sie war dafür geschaffen, laut rezitiert zu werden, was jeden Vers in ein Klangritual verwandelte.

Dylan Thomas (1914-1953) était un poète et prosateur gallois dont le style a transformé la littérature du XXe siècle grâce à un usage tonitruant et musical de la langue. Alors que le courant dominant de son époque s'orientait vers une critique sociale sobre, Thomas s'est rebellé en écrivant une poésie où les détails prennent vie à travers des métaphores éblouissantes. 

Sa poésie explore la vie, le passage du temps, l'enfance et la mortalité à travers des images chargées d'énergie. La voix narrative de Thomas ne devait pas seulement être lue ; elle était faite pour être récitée à haute voix, transformant chaque vers en un véritable rituel sonore.

​ديلان توماس (1914-1953) كان شاعراً وكاتباً نثرياً ويلزياً غير أسلوبه وجه الأدب في القرن العشرين من خلال استخدام هادر وموسيقي للغة. وبينما كان التيار السائد في عصره يميل نحو النقد الاجتماعي الرزين، تمرد توماس بتأليف شعر تدب فيه التفاصيل بالحياة على شكل استعارات مذهلة. يستكشف شعره الحياة، ومضي الوقت، والطفولة، والفناء من خلال صور مفعمة بالحيوية. 

لم تكن النبرة السردية لتوماس مجرد نصوص تُقرأ، بل صيغت لتُلقى بصوت عالٍ، محولة كل بيت شعري إلى طقس الصدى والتنغيم.

Dylan Thomas (1914-1953) è stato un poeta e prosatore gallese il cui stile ha trasformato la letteratura del XX secolo attraverso un uso tonante e musicale del linguaggio. Mentre la corrente dominante della sua epoca propendeva per una sobria critica sociale, Thomas si ribellò scrivendo una poesia in cui i dettagli prendono vita sotto forma di metafore folgoranti. 

La sua poesia esplora la vita, il trascorrere del tempo, l'infanzia e la mortalità attraverso immagini cariche di energia. La voce narrativa di Thomas non era fatta solo per essere letta; era creata per essere recitata ad alta voce, trasformando ogni verso in un rituale sonoro.

딜런 토머스(1914-1953)는 우레와 같은 음악적 언어 사용으로 20세기 문학을 변화시킨 웨일스의 시인이자 산문가였습니다. 당대의 주류 사조가 엄숙한 사회 비판으로 기울어 있던 반면, 토머스는 눈부신 은유를 통해 세부 요소들이 살아 숨 쉬는 시를 쓰며 반기를 들었습니다. 

그의 시는 에너지가 넘치는 이미지를 통해 삶, 시간의 흐름, 유년 시절, 그리고 죽음을 탐구합니다. 토머스의 서사적 목소리는 단순히 읽히기 위한 것이 아니었습니다. 그것은 소리 내어 낭송되도록 만들어졌으며, 모든 시구를 소리의 의식으로 탈바꿈시켰습니다.

Filí agus scríbhneoir próis Breatnach ab ea Dylan Thomas (1914-1953) a d'athraigh litríocht an 20ú céad le húsáid glórach, cheolmhar na teanga. Le linn don phríomhshruth ina linn a bheith ag claonadh chuig cáineadh sóisialta stuama, rinne Thomas ceannairc trí fhilíocht a scríobh ina dtagann sonraí chun beatha mar mheafair iontacha. 

Scrúdaíonn a chuid filíochta an bheatha, imeacht na haimsire, an óige agus an bás trí íomháíocht atá lán d'fhuinneamh. Ní chun go léifí amháin a bhí guth narrative Thomas; cruthaíodh é le go n-aithrisófaí os ard é, ag déanamh deasghnáth fuaime de gach véarsa.

Bardd a chantor rhyddiaith o Gymru oedd Dylan Thomas (1914-1953) y newidiodd ei steil lenyddiaeth y 2ain ganrif trwy ddefnydd taranllyd a cheddorol o'r iaith. Tra bod prif ffrwd ei gyfnod yn gogwyddo tuag at feirniadaeth gymdeithasol sofr, fe wrthryfelodd Thomas trwy ysgrifennu barddoniaeth lle mae manylion yn dod i fywyd fel metafforau syfrdanol. 

Mae ei farddoniaeth yn archwilio bywyd, treigl amser, meithrinod a marwoldeb trwy ddelweddau sy'n llawn ynni. Nid oedd llais narrative Thomas wedi'i fwriadu i'w ddarllen yn unig; fe'i adeiladwyd i'w lefaru'n uchel, gan droi pob pennill yn ddefod sain.


 

 

Patricia López Muñoz 
Estudiante de Estudios Ingleses 
Técnico Superior en Animación Sociocultural 
Técnico Especialista en Inmigración 
Técnico Superior en Integración Social 

sábado, 29 de agosto de 2026

Hablando de libros


 

Si tuvieras que elegir una sola obra de tu autor o autora favorit@ para llevarte a una isla desierta, ¿cuál sería y por qué?

If you had to choose just one work by your favourite author to take to a deserted island, which one would it be and why?

Patricia López Muñoz 
Estudiante de Estudios Ingleses 
Técnico Superior en Animación Sociocultural 
Técnico Especialista en Inmigración 
Técnico Superior en Integración Social 

 

HISTORIAS DESDE EL HORROR | ¿Cómo se pudo caer en el infierno?

Durante décadas nos hemos agarrado a una noción reconfortante: la de que la educación, el arte y la cultura son nuestro escudo definitivo contra la barbarie. Sin embargo, el siglo XX se encargó de destrozar ese mito. El caso de Alemania —la cuna de Goethe, Kant, Beethoven y la Bauhaus— sigue siendo el recordatorio más inquietante de cómo una de las sociedades más instruidas, cultas y avanzadas del planeta pudo despeñarse por el pozo del odio colectivo.

¿Cómo se produce semejante colapso moral? No ocurre de la noche a la mañana, ni requiere que la gente pierda de golpe la inteligencia. Basta con que alguien sepa manipular con precisión sus miedos y emociones más primarias.

For decades, we’ve clung to a comforting belief: that culture, art, and education are our ultimate shield against barbarism. But the 20th century shattered that illusion. Look at Germany—the cradle of Goethe, Kant, Beethoven, and the Bauhaus. It stands as a chilling reminder that even the most enlightened, sophisticated society on earth can slide into collective hatred.

So how does a civilization lose its moral compass? It doesn’t happen overnight, and it doesn't mean people suddenly lose their minds. It just takes someone clever enough to weaponize their deepest fears.

Jahrelang haben wir uns an die beruhigende Vorstellung geklammert, dass Bildung, Kunst und Kultur uns automatisch vor dem Absturz ins Barbarische bewahren. Die Geschichte des 20. Jahrhunderts hat dieses Denkmodell jedoch radikal widerlegt. Das Beispiel Deutschlands – ausgerechnet die Heimat von Goethe, Kant, Beethoven und dem Bauhaus – zeigt auf erschreckende Weise, wie eine der gebildetsten und fortschrittlichsten Gesellschaften der Welt im kollektiven Hass versinken konnte.

Wie ist ein solcher moralischer Verfall möglich? Das geschieht weder von heute auf morgen, noch verlieren die Menschen dabei ihren Verstand. Es reicht völlig aus, gezielt an ihren Grundängsten anzusetzen.

Pendant des décennies, nous nous sommes bercés d'une illusion réconfortante : l'instruction, la culture et l'art nous préserveraient à jamais de la barbarie. Le XXe siècle est venu balayer cette certitude. Le cas de l'Allemagne — la patrie de Goethe, Kant, Beethoven et du Bauhaus — reste à ce titre un rappel dérangeant : même la société la plus cultivée et la plus avancée au monde peut basculer dans la haine collective.

Comment explique-t-on un tel effondrement moral ? Cela ne se produit pas du jour au lendemain, et il ne s'agit pas d'une perte soudaine d'intelligence. Il suffit simplement de manipuler les émotions les plus enfouies d'un peuple.

عقوداً طويلة ونحن نتمسك بفكره مريحة مفادها أن التعليم والفن والمعرفة هي حصننا المنيع ضد البربرية. غير أن أحداث القرن العشرين جاءت لتنسف هذا الافتراض تماماً. فتجربة ألمانيا — مهد غوته وكانط وبيتهوفن والباوهاوس — تظل شبيهاً بإنذار مرعب كيف لمجتمع من أكثر مجتمعات الأرض ثقافة وعلماً وتقدماً أن يسقط في غياهب الكراهية الجماعية.

فكيف ينهار الميزان الأخلاقي بهذا الشكل؟ الأمر لا يحدث فجأة، ولا يتطلب أن يفقد الناس عقولهم؛ بل يكفي فقط التلاعب بعواطفهم ومخاوفهم الأساسية.

Per decenni ci siamo cullati in un'idea rassicurante: che la cultura, l'arte e l'istruzione bastassero a proteggerci dalla barbarie. Eppure, la storia del Novecento ha smentito brutalmente questa convinzione. Il caso della Germania — la patria di Goethe, Kant, Beethoven e della Bauhaus — resta il monito più inquietante di come una delle società più colte e progredite del pianeta sia potuta sprofondare nell'odio collettivo.

Come si arriva a un simile crollo morale? Non accade dall'oggi al domani, né serve che la gente smetta di ragionare: basta saper manipolare le sue paure più profonde.

Przez dziesięciolecia żyliśmy w wygodnym przekonaniu, że edukacja, sztuka i szeroko pojęta kultura stanowią niezawodną tarczę przed barbarzyństwem. Historia XX wieku brutalnie jednak zweryfikowała ten mit. Niemcy — ojczyzna Goethego, Kanta, Beethovena i Bauhausu — to do dziś najbardziej wstrząsający przykład tego, jak jedno z najbardziej wykształconych i rozwiniętych społeczeństw na świecie mogło stoczyć się w otchłań zbiorowej nienawiści.

Jak dochodzi do tak głębokiego upadku moralnego? To nie dzieje się z dnia na dzień i nie wymaga wcale, by ludzie nagle stracili rozum. Wystarczy umiejętna manipulacja ich podstawowymi emocjami.

I årtionden har vi klamrat oss fast vid en trösterik tanke: att bildning, konst och kunskap utgör ett säkert skydd mot barbari. Men 2000-talets historia visade hur skör den tanken faktiskt är. Tyskland — Goethes, Kants, Beethovens och Bauhaus hemland — står kvar som en obehaglig påminnelse om hur ett av världens mest bildade och utvecklade samhällen kunde falla rakt ner i ett kollektivt hat.

Hur sker ett sådant moraliskt sammanbrott? Det händer inte över en natt, och det kräver inte att folk slutar tänka. Det räcker med att någon lär sig att spela på deras mest grundläggande känslor.

Berdekad-dekad kita memegang kepercayaan yang menenangkan: bahawa pendidikan, seni, dan ilmu pengetahuan adalah benteng utama kita daripada kebiasaan liar. Namun, sejarah abad ke-20 membuktikan betapa rapuhnya andaian itu. Lihat sahaja Jerman — tanah air Goethe, Kant, Beethoven, dan Bauhaus. Ia menjadi peringatan paling menakutkan tentang bagaimana sebuah masyarakat yang paling berpendidikan dan maju di dunia boleh terjerumus ke dalam jurang kebencian kolektif.

Bagaimanakah keruntuhan moral sebegini boleh berlaku? Ia tidak terjadi dalam sekelip mata, dan tidak memerlukan masyarakat hilang akal fikiran; cukuplah sekadar emosi asas mereka dimanipulasi dengan licik.

수십 년 동안 우리는 교육과 예술, 지식이 우리를 야만성으로부터 지켜줄 것이라는 위안을 품고 살았습니다. 하지만 20세기의 역사는 그 생각이 얼마나 부질없는지를 적나라하게 보여주었습니다. 괴테, 칸트, 베토벤, 바우하우스의 나라였던 독일의 사례는 세계에서 가장 교양 있고 선진화된 사회조차 어떻게 집단적 증오의 심연으로 추락할 수 있는지를 보여주는 가장 섬뜩한 경고로 남아 있습니다.

이러한 도덕적 붕괴는 어떻게 일어나는 걸까요? 그것은 하룻밤 사이에 이루어지지도, 대중이 갑자기 지능을 잃어서 발생하지도 않습니다. 그저 사람들 마음속 가장 근본적인 감정을 교묘하게 이용하는 것만으로도 충분합니다.


 




 

Patricia López Muñoz 
Estudiante de Estudios Ingleses 
Técnico Superior en Animación Sociocultural 
Técnico Especialista en Inmigración 
Técnico Superior en Integración Social 

STORIES FROM HORROR | How Could We Fall into Hell?

For decades, we’ve clung to a comforting belief: that culture, art, and education are our ultimate shield against barbarism. But the 20th century shattered that illusion. Look at Germany—the cradle of Goethe, Kant, Beethoven, and the Bauhaus. It stands as a chilling reminder that even the most enlightened, sophisticated society on earth can slide into collective hatred.

So how does a civilization lose its moral compass? It doesn’t happen overnight, and it doesn't mean people suddenly lose their minds. It just takes someone clever enough to weaponize their deepest fears.



 

Patricia López Muñoz 
Student of English Studies 
High Technician in Sociocultural Animation 
Specialist in Immigration 
High Technician in Social Integration 

VIDAS DE MIGRANTES | Los italianos son los nuevos africanos

Es muy curioso  como funciona  la percepción  que se tiene de lis migrantes. Hasta hace no mucho, se aceptaba que alemanes, británicos o nor...